De tar emot, vetö !
Skrev för ett tag sen att jag skulle dra mej mot sängen.
Men de tar emot. De går lixom inte att resa sej upp.
De är som att gå inne på Gekås, och vill aldrig lämna
stället lixom. Eller att man inte kommer fram för allt
folk. Ungefär så.
Men här är de inte SÅÅÅ mycket folk.
Inte mer än jag,mamma,jimmy å hans polare.
+ att mamma ligger ju i sängen då.
Men ialf. De går lixom inte att resa sej !
Datan är som en magnet, som lixom bara vill
hålla kvar en och aldrig mer släppa taget.
Sen så kan ja ju inte heller då. FÖR MIN
FÖRBANNADE RYGG !
Kommentarer
Trackback
